- the hardest part -
Det känns som om mitt hjärta ska brista i tusen bitar.. Jag känner bara "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.." samtidigt som jag någonstans vet att situationen som den är idag är ohållbar. Jag vill mest bara inte förlika mig med tanken att denna utväg som nu är vald faktiskt är den enda. Det gör så ont.. Det gör så ONT..
Min hjärna går på högvarv och söker desperat efter en annan lösning, en annan möjlighet bara för att finna samma svar igen.. Men om jag ändrar på mig då? Men hur länge funkar det? Är det bara jag ska ändra mig permanent? Har jag inte redan ändrat mer än jag borde? Är det värt att kväva såpass mycket av mig själv eller kommer jag vakna upp en dag när min ålder nått 50 och önska att jag hade levt mitt liv annorlunda?
Varför hände detta oss? Hur ska det bli framöver? Hela mitt inre väsen går sönder bara jag tänker på att jag inte kommer få ha lyckan i mitt liv hos mig varje dag.. Varför är inte vi en av de lyckliga familjerna? Varför, varför, VARFÖR???
Jag tänker konstant, varje dag, varje natt. Jag måste acceptera den lösningen som nu är vald för någon annan finns inte, jag förstår det rent intellektuellt och sakligt.. Men sen när går förnuft och hjärta ihop? Det var inte så här jag hade föreställt mig det, det var inte detta jag önskade, det var inte detta jag ville..!! Min allra högsta önskan i livet raseras framför mina ögon och det finns inget jag kan göra. Jag kan inte ens se bort.
Jag mår dåligt som det är nu. Jag kommer att må dåligt av hur det blir sen. Jag vet inte vad jag ska göra.. Det är för det bästa.. eller? Har jag gjort allt jag kunnat? Har jag v-e-r-k-l-i-g-e-n gjort ALLT jag kunnat? Finns det inget mer? Inget..?
Det känns som om hela min själ skriker.. Skriker för allt den förmår men ingen hör och ingen ser. Jag blir förvånad själv hur jag till synes verkar må bra, verkar Okej. När allting är allt annat än Okej!
Åh, jag vill inte.. Mitt hjärta går sönder.. Allt detta är för ledsamt, för sorgligt för mig att ta in nu men det tar tiden ingen hänsyn till. Allt fortsätter rulla på.. Som vanligt. Medans mitt hjärta slits ut från min kropp och trampas på.. Jag vill bara gråta och gråta och gråta.. Få ur mig alla känslor av orättvisa som rasar inom mig, få ur mig all ilska för hur det har blivit och all min sorg. För jag sörjer, ja, OM jag sörjer.. För något så värdefullt och viktigt för mig har gått förlorat.. Glidit ur mina fingrar trots mina ansträngningar som är gjorda långt förbi "in i det sista".. Jag sörjer med hela mitt hjärta och hela min själ..
Men jag måste och ska vara stark för min son. Det finns ingenting jag inte hade gjort för honom. Han ger mitt liv en helt ny mening och jag har aldrig älskat så som jag älskar honom. Den glädjen han skänker mig bara genom att jag får tänka på honom, den glädjen han skänker mig när han ser på mig med sina vackra stora ögon, den glädjen och värmen han skänker mig när han ler och skrattar, den glädjen och värmen han skänker mig när han somnar i min famn - hysandes full tillit för mig som sin mamma och att jag alltid kommer att göra allt för att han ska må och ha det bra. Alla dessa känslorna han skapar hos mig slår allt annat. Att som mamma bli fråntagen möjligheten att varje morgon få vakna till sitt 4 månader gamla barns jollrande, få njuta av morgonen tillsammans och känna de små armarna kramandes runt halsen, få dela dagen för att sedan avsluta den med en godnattstund - det går inte att beskriva..
It feels like I'm living a nightmare. My nightmare. Please, can I just wake up..?
Min hjärna går på högvarv och söker desperat efter en annan lösning, en annan möjlighet bara för att finna samma svar igen.. Men om jag ändrar på mig då? Men hur länge funkar det? Är det bara jag ska ändra mig permanent? Har jag inte redan ändrat mer än jag borde? Är det värt att kväva såpass mycket av mig själv eller kommer jag vakna upp en dag när min ålder nått 50 och önska att jag hade levt mitt liv annorlunda?
Varför hände detta oss? Hur ska det bli framöver? Hela mitt inre väsen går sönder bara jag tänker på att jag inte kommer få ha lyckan i mitt liv hos mig varje dag.. Varför är inte vi en av de lyckliga familjerna? Varför, varför, VARFÖR???
Jag tänker konstant, varje dag, varje natt. Jag måste acceptera den lösningen som nu är vald för någon annan finns inte, jag förstår det rent intellektuellt och sakligt.. Men sen när går förnuft och hjärta ihop? Det var inte så här jag hade föreställt mig det, det var inte detta jag önskade, det var inte detta jag ville..!! Min allra högsta önskan i livet raseras framför mina ögon och det finns inget jag kan göra. Jag kan inte ens se bort.
Jag mår dåligt som det är nu. Jag kommer att må dåligt av hur det blir sen. Jag vet inte vad jag ska göra.. Det är för det bästa.. eller? Har jag gjort allt jag kunnat? Har jag v-e-r-k-l-i-g-e-n gjort ALLT jag kunnat? Finns det inget mer? Inget..?
Det känns som om hela min själ skriker.. Skriker för allt den förmår men ingen hör och ingen ser. Jag blir förvånad själv hur jag till synes verkar må bra, verkar Okej. När allting är allt annat än Okej!
Åh, jag vill inte.. Mitt hjärta går sönder.. Allt detta är för ledsamt, för sorgligt för mig att ta in nu men det tar tiden ingen hänsyn till. Allt fortsätter rulla på.. Som vanligt. Medans mitt hjärta slits ut från min kropp och trampas på.. Jag vill bara gråta och gråta och gråta.. Få ur mig alla känslor av orättvisa som rasar inom mig, få ur mig all ilska för hur det har blivit och all min sorg. För jag sörjer, ja, OM jag sörjer.. För något så värdefullt och viktigt för mig har gått förlorat.. Glidit ur mina fingrar trots mina ansträngningar som är gjorda långt förbi "in i det sista".. Jag sörjer med hela mitt hjärta och hela min själ..
Men jag måste och ska vara stark för min son. Det finns ingenting jag inte hade gjort för honom. Han ger mitt liv en helt ny mening och jag har aldrig älskat så som jag älskar honom. Den glädjen han skänker mig bara genom att jag får tänka på honom, den glädjen han skänker mig när han ser på mig med sina vackra stora ögon, den glädjen och värmen han skänker mig när han ler och skrattar, den glädjen och värmen han skänker mig när han somnar i min famn - hysandes full tillit för mig som sin mamma och att jag alltid kommer att göra allt för att han ska må och ha det bra. Alla dessa känslorna han skapar hos mig slår allt annat. Att som mamma bli fråntagen möjligheten att varje morgon få vakna till sitt 4 månader gamla barns jollrande, få njuta av morgonen tillsammans och känna de små armarna kramandes runt halsen, få dela dagen för att sedan avsluta den med en godnattstund - det går inte att beskriva..
It feels like I'm living a nightmare. My nightmare. Please, can I just wake up..?
- svek -
Dagen börjar med ett evigt funderande men å andra sidan har det blivit det normala tillståndet varje dag sedan en tid tillbaka.
Idag går en situation, som utspelade sig igår, runt i huvudet på mig gång på gång. Jag går igenom allting om och om igen, spelar upp konversationen till leda och jag kan fortfarande inte förstå var jag gjorde fel.
Bakgrunden är att min sambo är en spelare, det vill säga ett stort fan av datorspel. Det är hans största intresse. Såpass stort att han en gång i tiden var spelberoende vilket fick förödande konsekvenser för vårt förhållande. Med andra ord jublar jag inte över detta intresse men inser att detta är ett intresse han har och anser att så länge han styr över instresset och inte tvärtom så är det väl okej att utöva det - så länge det inte blir på bekostnad av något annat.
Så för två månader sedan ungefär frågade min sambo mig om han kunde få LAN:a med en internetkompis som skulle åka ner från sin hemstad ca 60 mil härifrån med sin mamma och hälsa på sin mormor i grannstaden. Jag blev ju inte jätte glad över idén, dels med tanke på hans spelhistoria men mest för att vi har en snart 4 månader gammal bebis. Det är första barnet för oss båda och med det arbetsschemat han har hade jag inte trott att hans prioritering skulle vara att LAN:a när hans son bara är några få månader gammal. Speciellt med tanke på att han annars har en spelkväll i veckan och dessutom spelar varenda lediga stund istället för att faktiskt hjälpa mig i hushållet.
Jag försökte dock lägga band på mig eftersom jag vet att han hade blivit glad om jag svarade Ja. Så jag sa Ja.
Sen kom det fram att de skulle vara hemma hos oss vilket jag först motsatte mig eftersom jag inte tyckte att det skulle vara möjligt för mig och vår son att vara hemma. Och att tillfälligt bo någon annanstans med en liten bebis tycker jag egentligen är för mycket begärt. Min sambo menar dock på att vi visst kan stanna hemma.
Hur skulle det funka? Vår sons sovtid är mellan 20.00-21.00 och då ska det vara någorlunda tyst, lugnt och stilla i lägenheten vilket jag förutsätter att det inte skulle vara med två datorspelande människor som är vakna nästan dygnet runt. Jag kunde se det framför mig hur jag skulle behöva be dem att sänka tonen hela tiden och detta ville jag helst slippa.
Jag frågade om de inte kunde vara hos hans mormor istället men det gick ju inte alls för sig så jag fick bara ge vika men med ställda villkoret att jag fick åka och hälsa på min mamma i Oslo och ta med mig vår son. Klargjorde också att jag gjorde det eftersom han skulle LAN:a och att jag inte på något sätt ville ha detta slängt i huvudet på mig att han skulle få resa iväg ensam med vår son också - jag väljer inte att vara borta från min son så länge, det gör däremot han.
Hursomhelst. Jag gick alltså med på att de skulle LAN:a hemma hos oss över en helg trots att vi är en nybliven liten famlij med en liten bebis. Jag gick därmed också med på att tillfälligt bo i min mammas lägenhet i samma stad med vår son.
Det visar sig sedan att det inte alls längre handlar om en helg utan i slutändan blir det 5 dagar. Jag sa till min sambo att han får såklart jobba som vanligt även om de LAN:ar vilket han svarade "Javisst" på men lade ändå om sitt schema för att kunna vara hemma nästan alla dagarna. Detta är ju tid han hade kunnat lägga på sin familj..?
Dessutom vill han också att de ska flytta runt möbler och göra plats i vår sons rum så att de kan sitta där och spela för att där är bäst plats.. Inte alls smidigt enligt mig ifall det skulle vara så att vi kommer hem en stund och jag behöver tillgång till skötbord och spjälsäng. Så jag föreslog köket vilket min sambo gick med på.
Så planen är vid detta laget alltså: 5-dagars LAN för min tidigare spelberoende sambo tillsammans med en internetkompis ingen av oss någonsin träffat i vår lägenhet vilket innebär att jag och vår 3-månaders son bor hos min mamma under tiden.
Samma dag min sambos internetkompis skulle komma jobbade sambon 9-21. Jag gick upp redan vid 06.00 när vår son vaknade. Satte igång och städade efter att sambon åkt iväg till jobbet; diskade, plockade, lyfte ut köksbord och stolar från köket till vardagsrummet och skruvade ihop ett stort skrivbord, tog fram en extrasäng åt hans vän som jag bäddade och ställde i vardagsrummet. Jag var färdig runt 10.00 eftersom jag då tog en buss till stan för att möta upp min vän och hennes dotter. Med andra ord fick jag ligga i och göra allting i en väldig fart samtidigt som jag ju har min lille son.
SMS:ade min sambo för att tala om vad jag åstadkommit hemma och för att förvarna om att det fattades en skruv till skrivbordet varpå han svarade någonting om att jag var gullig för att sedan inte svara mer. Dagen kom till sitt slut och han hade inte hört av sig alls.
Dagen efter hördes vi en gång på kvällen med måttligt intresse, han har ju "bara pausat spelet" så han kan inte prata så länge. Ringde upp honom igår för att få veta hur många av hans gäster han pratat med än om de kommer eller inte på vår sons dop som är om EN vecka. Nej, han har inte ringt. Tilläggas bör att jag har bett honom ringa i 1 1/2 veckas tid eftersom jag verkligen måste beställa tårtor. Kl 18 möter jag upp sambon och hans kompis för att ta en bit mat tillsammans och senare ansluter mina två väninnor också.
Alltså. Från början till slut tyckte jag att sambons kompis betedde sig lite underligt men i slutet var han ordentligt otrevlig mot mig helt utan anledning.
Han hade från början "smådissat" mig igenom små kommentarer, sådana som är lite svåra att sätta fingret på. Men i slutet gick han för långt. Min smabo berättade nämligen om de spelet de spelade nu och jag bara log som svar; jag är ju ingen spelare och inte intresserad heller så jag hade inte mycket till svar men var verkligen inte otrevlig heller. I vanliga fall när jag ler så där brukar min sambo bara le lite grann och säga "Jaja, jag vet att du inte är intresserad".
Men så igår frågar du hans kompis vad jag ler åt. Jag svarar "Ingenting?". De fortsätter berätta, jag fortsätter le och kompisen frågar då vad jag flinar åt..? Jag fattade ingenting, förstod liksom inte var det kom ifrån. Så sa jag bara "Nä, men det är ingenting. Jag bara driver lite med er för jag vet hur känsligt det är för er om man säger något om ert spelande. Det e lugnt, jag bara driver med dig lite". Tyckte det inte var något otrevligt svar men hans "Vad flinar du åt?" var otrevligt och obefogat.
Min sambo fortsätter då med att säga att jag inte tycker om spel varpå jag tillägger att jag inte är någon spelar och inte tycker det är roligt. Då synar hans kompis mig, fnyser och kläcker ur sig: "Ja, då tycker jag du ær bra trångsynt.".
Jag stod som ett levande frågetecken.
Kände mig riktigt otrevligt bemött, helt utan anledning. Så för att jag inte tycker om datorspel så är jag trångsynt? Vad vet han? Kan man inte tycka om olika saker? Dessutom har jag spelat ett tag med min smabo för hans skull eftersom han så gärna ville det men det var inget för mig.
Konversationen gick sedan ungefär så här:
Jag: "Va? Alla tycker väl inte att samma saker är roliga? Jag tycker inte spel är roligt. Jag prackar inte på mig ert så då behöver ju ni inte pracka på mig ert. Tycker du om shopping..? Är du musikalist..?"
Kompisen: "Ja, fakstiskt.Och hm.. Musikalist, är det ens ett ord?"
Jag: "Okej. Ja, det är det säkert. Men helt enkelt är min poäng att alla kan väl inte gilla samma saker och då har du väl fler sidor än *** (min sambo)."
Sambo: "Tack..!"
Jag: "Nä, jag menade inte det elakt men ditt intresse är ju att spela och det är också ditt enda intresse. Så det var inte alls illa menat men så är det ju."
Nu typ himlar båda två med ögonen.
Kompisen: "Ja, tycker du är bra trångsynt iallafall.Jag gillar väl inte shopping men jag går med på det iallafall.."
Nu känns det som om jag kokar. Jag är så ställd över vad han säger till mig.
Jag: "Trångsynt? Jag går ju med på att låta er vara hemma hos oss 5 dagar och bor tillfälligt hos min mamma med vår son i 5 dagar , trots att jag inte gillar det alls, för att ni ska LAN:a men jag är trångsynt..?"
Och nu hoppar min sambo in men inte för att ens försvara mig..
Sambo: "Ja, och jag hatar att shoppa men följer ändå med dig till *** (köpcenter) varannan dag.."
Om inte det var både elakt och respektlöst..? Här har jag ändå varit otroligt tillmötesgående och dessutom gjort mer än jag borde men min sambo försvarar inte ens mig gentemot sin kompis som faktiskt är riktigt otrevlig utan hoppar dessutom in och förolämpar mig han också.. Och vadå att hänger med mig och shoppa? För vilka pengar då?
På sin höjd blir det en fika men det är ju en social och trevlig grej, hela familjen samlad och snacka lite. Inget som varar 24 timmar om dygnet i 5 dagar som gör att han måste fly fältet med sin son.
Jag uppoffrar saker för något jag inte är glad för men som jag vet gör min sambo glad och detta är tacken? Inför någon jag inte ens känner heller och som precis förolämpat mig flera gånger? Någon som är en total främling för mig förolämpar mig men bor ändå i MITT hem, äter av MIN mat, tar för sig av MIN gästvänlighet, sover i en säng JAG bäddat??
Jag är så besviken. Så ställd över hur otrevlig man kan vara mot någon som verkligen inte förtjänar det. Och när jag berättade detta för mina väninnor var det lika obegripligt för dem, jag hade ju inte gjort något..?
Näe, jag känner att jag har blivit sviken tillräckligt många gånger nu, det är nog nu. Jag har nog tagit mitt beslut nu. För detta är bara en av hur många gånger som helst som min sambo har svikit mig. Och han ska alltid framhäva vikten av tacksamhet..?
Idag går en situation, som utspelade sig igår, runt i huvudet på mig gång på gång. Jag går igenom allting om och om igen, spelar upp konversationen till leda och jag kan fortfarande inte förstå var jag gjorde fel.
Bakgrunden är att min sambo är en spelare, det vill säga ett stort fan av datorspel. Det är hans största intresse. Såpass stort att han en gång i tiden var spelberoende vilket fick förödande konsekvenser för vårt förhållande. Med andra ord jublar jag inte över detta intresse men inser att detta är ett intresse han har och anser att så länge han styr över instresset och inte tvärtom så är det väl okej att utöva det - så länge det inte blir på bekostnad av något annat.
Så för två månader sedan ungefär frågade min sambo mig om han kunde få LAN:a med en internetkompis som skulle åka ner från sin hemstad ca 60 mil härifrån med sin mamma och hälsa på sin mormor i grannstaden. Jag blev ju inte jätte glad över idén, dels med tanke på hans spelhistoria men mest för att vi har en snart 4 månader gammal bebis. Det är första barnet för oss båda och med det arbetsschemat han har hade jag inte trott att hans prioritering skulle vara att LAN:a när hans son bara är några få månader gammal. Speciellt med tanke på att han annars har en spelkväll i veckan och dessutom spelar varenda lediga stund istället för att faktiskt hjälpa mig i hushållet.
Jag försökte dock lägga band på mig eftersom jag vet att han hade blivit glad om jag svarade Ja. Så jag sa Ja.
Sen kom det fram att de skulle vara hemma hos oss vilket jag först motsatte mig eftersom jag inte tyckte att det skulle vara möjligt för mig och vår son att vara hemma. Och att tillfälligt bo någon annanstans med en liten bebis tycker jag egentligen är för mycket begärt. Min sambo menar dock på att vi visst kan stanna hemma.
Hur skulle det funka? Vår sons sovtid är mellan 20.00-21.00 och då ska det vara någorlunda tyst, lugnt och stilla i lägenheten vilket jag förutsätter att det inte skulle vara med två datorspelande människor som är vakna nästan dygnet runt. Jag kunde se det framför mig hur jag skulle behöva be dem att sänka tonen hela tiden och detta ville jag helst slippa.
Jag frågade om de inte kunde vara hos hans mormor istället men det gick ju inte alls för sig så jag fick bara ge vika men med ställda villkoret att jag fick åka och hälsa på min mamma i Oslo och ta med mig vår son. Klargjorde också att jag gjorde det eftersom han skulle LAN:a och att jag inte på något sätt ville ha detta slängt i huvudet på mig att han skulle få resa iväg ensam med vår son också - jag väljer inte att vara borta från min son så länge, det gör däremot han.
Hursomhelst. Jag gick alltså med på att de skulle LAN:a hemma hos oss över en helg trots att vi är en nybliven liten famlij med en liten bebis. Jag gick därmed också med på att tillfälligt bo i min mammas lägenhet i samma stad med vår son.
Det visar sig sedan att det inte alls längre handlar om en helg utan i slutändan blir det 5 dagar. Jag sa till min sambo att han får såklart jobba som vanligt även om de LAN:ar vilket han svarade "Javisst" på men lade ändå om sitt schema för att kunna vara hemma nästan alla dagarna. Detta är ju tid han hade kunnat lägga på sin familj..?
Dessutom vill han också att de ska flytta runt möbler och göra plats i vår sons rum så att de kan sitta där och spela för att där är bäst plats.. Inte alls smidigt enligt mig ifall det skulle vara så att vi kommer hem en stund och jag behöver tillgång till skötbord och spjälsäng. Så jag föreslog köket vilket min sambo gick med på.
Så planen är vid detta laget alltså: 5-dagars LAN för min tidigare spelberoende sambo tillsammans med en internetkompis ingen av oss någonsin träffat i vår lägenhet vilket innebär att jag och vår 3-månaders son bor hos min mamma under tiden.
Samma dag min sambos internetkompis skulle komma jobbade sambon 9-21. Jag gick upp redan vid 06.00 när vår son vaknade. Satte igång och städade efter att sambon åkt iväg till jobbet; diskade, plockade, lyfte ut köksbord och stolar från köket till vardagsrummet och skruvade ihop ett stort skrivbord, tog fram en extrasäng åt hans vän som jag bäddade och ställde i vardagsrummet. Jag var färdig runt 10.00 eftersom jag då tog en buss till stan för att möta upp min vän och hennes dotter. Med andra ord fick jag ligga i och göra allting i en väldig fart samtidigt som jag ju har min lille son.
SMS:ade min sambo för att tala om vad jag åstadkommit hemma och för att förvarna om att det fattades en skruv till skrivbordet varpå han svarade någonting om att jag var gullig för att sedan inte svara mer. Dagen kom till sitt slut och han hade inte hört av sig alls.
Dagen efter hördes vi en gång på kvällen med måttligt intresse, han har ju "bara pausat spelet" så han kan inte prata så länge. Ringde upp honom igår för att få veta hur många av hans gäster han pratat med än om de kommer eller inte på vår sons dop som är om EN vecka. Nej, han har inte ringt. Tilläggas bör att jag har bett honom ringa i 1 1/2 veckas tid eftersom jag verkligen måste beställa tårtor. Kl 18 möter jag upp sambon och hans kompis för att ta en bit mat tillsammans och senare ansluter mina två väninnor också.
Alltså. Från början till slut tyckte jag att sambons kompis betedde sig lite underligt men i slutet var han ordentligt otrevlig mot mig helt utan anledning.
Han hade från början "smådissat" mig igenom små kommentarer, sådana som är lite svåra att sätta fingret på. Men i slutet gick han för långt. Min smabo berättade nämligen om de spelet de spelade nu och jag bara log som svar; jag är ju ingen spelare och inte intresserad heller så jag hade inte mycket till svar men var verkligen inte otrevlig heller. I vanliga fall när jag ler så där brukar min sambo bara le lite grann och säga "Jaja, jag vet att du inte är intresserad".
Men så igår frågar du hans kompis vad jag ler åt. Jag svarar "Ingenting?". De fortsätter berätta, jag fortsätter le och kompisen frågar då vad jag flinar åt..? Jag fattade ingenting, förstod liksom inte var det kom ifrån. Så sa jag bara "Nä, men det är ingenting. Jag bara driver lite med er för jag vet hur känsligt det är för er om man säger något om ert spelande. Det e lugnt, jag bara driver med dig lite". Tyckte det inte var något otrevligt svar men hans "Vad flinar du åt?" var otrevligt och obefogat.
Min sambo fortsätter då med att säga att jag inte tycker om spel varpå jag tillägger att jag inte är någon spelar och inte tycker det är roligt. Då synar hans kompis mig, fnyser och kläcker ur sig: "Ja, då tycker jag du ær bra trångsynt.".
Jag stod som ett levande frågetecken.
Kände mig riktigt otrevligt bemött, helt utan anledning. Så för att jag inte tycker om datorspel så är jag trångsynt? Vad vet han? Kan man inte tycka om olika saker? Dessutom har jag spelat ett tag med min smabo för hans skull eftersom han så gärna ville det men det var inget för mig.
Konversationen gick sedan ungefär så här:
Jag: "Va? Alla tycker väl inte att samma saker är roliga? Jag tycker inte spel är roligt. Jag prackar inte på mig ert så då behöver ju ni inte pracka på mig ert. Tycker du om shopping..? Är du musikalist..?"
Kompisen: "Ja, fakstiskt.Och hm.. Musikalist, är det ens ett ord?"
Jag: "Okej. Ja, det är det säkert. Men helt enkelt är min poäng att alla kan väl inte gilla samma saker och då har du väl fler sidor än *** (min sambo)."
Sambo: "Tack..!"
Jag: "Nä, jag menade inte det elakt men ditt intresse är ju att spela och det är också ditt enda intresse. Så det var inte alls illa menat men så är det ju."
Nu typ himlar båda två med ögonen.
Kompisen: "Ja, tycker du är bra trångsynt iallafall.Jag gillar väl inte shopping men jag går med på det iallafall.."
Nu känns det som om jag kokar. Jag är så ställd över vad han säger till mig.
Jag: "Trångsynt? Jag går ju med på att låta er vara hemma hos oss 5 dagar och bor tillfälligt hos min mamma med vår son i 5 dagar , trots att jag inte gillar det alls, för att ni ska LAN:a men jag är trångsynt..?"
Och nu hoppar min sambo in men inte för att ens försvara mig..
Sambo: "Ja, och jag hatar att shoppa men följer ändå med dig till *** (köpcenter) varannan dag.."
Om inte det var både elakt och respektlöst..? Här har jag ändå varit otroligt tillmötesgående och dessutom gjort mer än jag borde men min sambo försvarar inte ens mig gentemot sin kompis som faktiskt är riktigt otrevlig utan hoppar dessutom in och förolämpar mig han också.. Och vadå att hänger med mig och shoppa? För vilka pengar då?
På sin höjd blir det en fika men det är ju en social och trevlig grej, hela familjen samlad och snacka lite. Inget som varar 24 timmar om dygnet i 5 dagar som gör att han måste fly fältet med sin son.
Jag uppoffrar saker för något jag inte är glad för men som jag vet gör min sambo glad och detta är tacken? Inför någon jag inte ens känner heller och som precis förolämpat mig flera gånger? Någon som är en total främling för mig förolämpar mig men bor ändå i MITT hem, äter av MIN mat, tar för sig av MIN gästvänlighet, sover i en säng JAG bäddat??
Jag är så besviken. Så ställd över hur otrevlig man kan vara mot någon som verkligen inte förtjänar det. Och när jag berättade detta för mina väninnor var det lika obegripligt för dem, jag hade ju inte gjort något..?
Näe, jag känner att jag har blivit sviken tillräckligt många gånger nu, det är nog nu. Jag har nog tagit mitt beslut nu. För detta är bara en av hur många gånger som helst som min sambo har svikit mig. Och han ska alltid framhäva vikten av tacksamhet..?
