Breathe

Det känns som om mitt hjärta ska brista i tusen bitar.. Jag känner bara "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.." samtidigt som jag någonstans vet att situationen som den är idag är ohållbar. Jag vill mest bara inte förlika mig med tanken att denna utväg som nu är vald faktiskt är den enda. Det gör så ont.. Det gör så ONT..

Min hjärna går på högvarv och söker desperat efter en annan lösning, en annan möjlighet bara för att finna samma svar igen.. Men om jag ändrar på mig då? Men hur länge funkar det? Är det bara jag ska ändra mig permanent? Har jag inte redan ändrat mer än jag borde? Är det värt att kväva såpass mycket av mig själv eller kommer jag vakna upp en dag när min ålder nått 50 och önska att jag hade levt mitt liv annorlunda?
Varför hände detta oss? Hur ska det bli framöver? Hela mitt inre väsen går sönder bara jag tänker på att jag inte kommer få ha lyckan i mitt liv hos mig varje dag.. Varför är inte vi en av de lyckliga familjerna? Varför, varför, VARFÖR???
Jag tänker konstant, varje dag, varje natt. Jag måste acceptera den lösningen som nu är vald för någon annan finns inte, jag förstår det rent intellektuellt och sakligt.. Men sen när går förnuft och hjärta ihop? Det var inte så här jag hade föreställt mig det, det var inte detta jag önskade, det var inte detta jag ville..!! Min allra högsta önskan i livet raseras framför mina ögon och det finns inget jag kan göra. Jag kan inte ens se bort.

Jag mår dåligt som det är nu. Jag kommer att må dåligt av hur det blir sen. Jag vet inte vad jag ska göra.. Det är för det bästa.. eller? Har jag gjort allt jag kunnat? Har jag v-e-r-k-l-i-g-e-n gjort ALLT jag kunnat? Finns det inget mer? Inget..?
Det känns som om hela min själ skriker.. Skriker för allt den förmår men ingen hör och ingen ser. Jag blir förvånad själv hur jag till synes verkar må bra, verkar Okej. När allting är allt annat än Okej!

Åh, jag vill inte.. Mitt hjärta går sönder.. Allt detta är för ledsamt, för sorgligt för mig att ta in nu men det tar tiden ingen hänsyn till. Allt fortsätter rulla på.. Som vanligt. Medans mitt hjärta slits ut från min kropp och trampas på.. Jag vill bara gråta och gråta och gråta.. Få ur mig alla känslor av orättvisa som rasar inom mig, få ur mig all ilska för hur det har blivit och all min sorg. För jag sörjer, ja, OM jag sörjer.. För något så värdefullt och viktigt för mig har gått förlorat.. Glidit ur mina fingrar trots mina ansträngningar som är gjorda långt förbi "in i det sista".. Jag sörjer med hela mitt hjärta och hela min själ..

Men jag måste och ska vara stark för min son. Det finns ingenting jag inte hade gjort för honom. Han ger mitt liv en helt ny mening och jag har aldrig älskat så som jag älskar honom. Den glädjen han skänker mig bara genom att jag får tänka på honom, den glädjen han skänker mig när han ser på mig med sina vackra stora ögon, den glädjen och värmen han skänker mig när han ler och skrattar, den glädjen och värmen han skänker mig när han somnar i min famn - hysandes full tillit för mig som sin mamma och att jag alltid kommer att göra allt för att han ska må och ha det bra. Alla dessa känslorna han skapar hos mig slår allt annat. Att som mamma bli fråntagen möjligheten att varje morgon få vakna till sitt 4 månader gamla barns jollrande, få njuta av morgonen tillsammans och känna de små armarna kramandes runt halsen, få dela dagen för att sedan avsluta den med en godnattstund - det går inte att beskriva..

It feels like I'm living a nightmare. My nightmare. Please, can I just wake up..?