- bf + 3 -
Idag är en mindre rolig dag. Idag har jag gått över tiden med tre dagar, fortfarande ingen Mio.
Som jag skrev i inlägget igår var det hela på gång men i dagsläget ser det något annorlunda ut. Efter 28 timmars värkar åkte vi inatt runt 00.00 in till Förlossningen. De hade då sedan en stund tillbaka kommit med 3-6 minuters mellanrum och det gjorde vansinnigt ont.
De mätte Mios hjärtslag som var bra och värkarnas frekvens. Väl på lasarettet blev mellanrummen plötsligt längre igen. Det kändes något frustrerande för intensiteten var ju densamma ändå. Smärtan är så stark och utamattande både psykiskt och fysiskt. När en värk väl kom igång kunde jag inte prata eller tänka - jag visste heller inte om jag skulle sitta, ligga eller stå. Ingenting man gör gör värken bättre egentligen, det enda man kan är att försöka andas rätt vilket inte är det lättaste alltid.
Förlossningsprocessen hade iallafall varit densamma i mer eller mindre 30 timmar utan att gå mer framåt när vi vid 02.00 blev hemskickade. Jag fick med mig Panodil (yay..) och annan medicin som skulle göra att mina värkar skulle avta. Dels för att jag skulle kunna få lite sömn och dels för att det som sagt inte gick framåt så tanken var att allt skulle stanna av för att sedan kunna börja om från början igen - och då förhoppningsvis gå framåt snabbare.
Värkarna avtog aldrig helt men mellanrummen har blivit längre, 10-30 minter. Intensiteten är emellanåt densamma men värkarna i sig är annorlunda jämfört med de andra. De andra hade liksom en topp för att sedan avta medans de värkar som är nu går upp och ner, dvs har flera toppar, för att sedan avta. Det gör att det blir något svårare att hantera och svårare med andningsanpassningen.
Usch, hela den här grejen ligger som en tyngd på mig nu. All den smärtan i över 30 timmar för att få en medicin som stannar av allt, för att nu bara vänta tills allt börjar om från början och förhoppningsvis leder någonstans andra gången. När jag dessutom redan gått över tiden..
Jag känner som att det är något fel på min kropp, som att den inte verkar förstå eller som om något annat är fel samidigt som min kropp förtvivlat försöker få ihop det. Jag känner mig också onekligen rädd inför den smärtan som är kvar och väntar på mig..
Men som N sa så är smärta under en så lång tidsperiod så enormt utmattande i sig men inte minst när man inte ens ser målet. Om man åtminstone känner att smärtan leder någonstans, att den går framåt och att det är snart är över - men att stå på samma ställe och trampa och trampa och trampa.. Och så ändå ingen Mio..
Vi får väl se vad som händer härnäst nu då.
Som jag skrev i inlägget igår var det hela på gång men i dagsläget ser det något annorlunda ut. Efter 28 timmars värkar åkte vi inatt runt 00.00 in till Förlossningen. De hade då sedan en stund tillbaka kommit med 3-6 minuters mellanrum och det gjorde vansinnigt ont.
De mätte Mios hjärtslag som var bra och värkarnas frekvens. Väl på lasarettet blev mellanrummen plötsligt längre igen. Det kändes något frustrerande för intensiteten var ju densamma ändå. Smärtan är så stark och utamattande både psykiskt och fysiskt. När en värk väl kom igång kunde jag inte prata eller tänka - jag visste heller inte om jag skulle sitta, ligga eller stå. Ingenting man gör gör värken bättre egentligen, det enda man kan är att försöka andas rätt vilket inte är det lättaste alltid.
Förlossningsprocessen hade iallafall varit densamma i mer eller mindre 30 timmar utan att gå mer framåt när vi vid 02.00 blev hemskickade. Jag fick med mig Panodil (yay..) och annan medicin som skulle göra att mina värkar skulle avta. Dels för att jag skulle kunna få lite sömn och dels för att det som sagt inte gick framåt så tanken var att allt skulle stanna av för att sedan kunna börja om från början igen - och då förhoppningsvis gå framåt snabbare.
Värkarna avtog aldrig helt men mellanrummen har blivit längre, 10-30 minter. Intensiteten är emellanåt densamma men värkarna i sig är annorlunda jämfört med de andra. De andra hade liksom en topp för att sedan avta medans de värkar som är nu går upp och ner, dvs har flera toppar, för att sedan avta. Det gör att det blir något svårare att hantera och svårare med andningsanpassningen.
Usch, hela den här grejen ligger som en tyngd på mig nu. All den smärtan i över 30 timmar för att få en medicin som stannar av allt, för att nu bara vänta tills allt börjar om från början och förhoppningsvis leder någonstans andra gången. När jag dessutom redan gått över tiden..
Jag känner som att det är något fel på min kropp, som att den inte verkar förstå eller som om något annat är fel samidigt som min kropp förtvivlat försöker få ihop det. Jag känner mig också onekligen rädd inför den smärtan som är kvar och väntar på mig..
Men som N sa så är smärta under en så lång tidsperiod så enormt utmattande i sig men inte minst när man inte ens ser målet. Om man åtminstone känner att smärtan leder någonstans, att den går framåt och att det är snart är över - men att stå på samma ställe och trampa och trampa och trampa.. Och så ändå ingen Mio..
Vi får väl se vad som händer härnäst nu då.
Kommentarer
Trackback
