- beräknad födsel -
Idag, mina kära vänner, är alltså BF. :D
Dagen är verkligen kommen..! Jag och N längtar så otroligt mycket nu tills vi har vår lilla skatt hos oss! Resan hit har varit känts väldigt lång, sagt till N några gånger att en graviditet varar en månad för länge, sista tiden känns nämligen oändlig! Fast så kanske det hade känts även om graviditeten hade varit 8 månader. ;)
Fram till sista månaden vill man ju gärna att bebisen håller sig i magen så att utvecklingen blir så bra som möjligt men efter det är det helt Okej för bebisen att komma, efter v 37 räknas bebisen inte som prematur (för tidigt född) längre om den skulle födas och från den stunden går man och längtar och hoppas något vansinnigt! Tänk er då att bebisen lika gärna kan komma efter 42 veckor om man går över tiden med 2 veckor.. Denna väntan på något som man inte har en aning om när det kommer, och vilken tidsnedräkning man då ska förhålla sig till, är så.. Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva den, haha! Man är så nyfiken bortom alla gränser!
Jag själv var 5 veckor för tidig när jag föddes så egentligen har man ju tänkt på det sedan runt v 33 - det är 7 veckor nu..! :P
Man vet ju att ens lilla bebis kommer att komma, den stannar ju inte i ens mage för alltid, men man är ju så nyfiken iallafall..! Och på slutet, där jag är nu, känns graviditeten faktiskt mer som ett tillstånd man fastnat i och inte kommer att komma ur. Som sagt, man vet ju att stunden kommer då den lille bebisen ska ut men nu har tiden bara gått utan någon större förändring, förutom att det blir tyngre och tyngre och gör mer och mer ont, att jag nu känner som att "han aldrig kommer att komma". Det är liksom som ett tillstånd jag får acceptera nu - I'm doomed to be pregnant for life, haha! ;P
Men så lär det säkert hända något när man minst anar det. Vår lille Mio har varit en mästare på att luras hittills, gett alla möjliga tecken på att han kommer snart men nejdå, han trivs bra inne i min mage. Men javisst, take your time. :P Tänk inte på din mamma som börjar bli lite trött på att ha en stor tung mage och som väntar otåligt på att få ha dig i sin famn. Vill ju fortsätta ha lilla Mio hos mig, fast utanför min kropp. :)
Så har man ju då haft känningar att han är på väg men han har ju trots allt legat kvar och myst i magen så nu när det inte känns som om det är på gång så kanske han kommer..? Man kan ju hoppas. ;)
Som det är nu är foglossningen väldigt illa från dag till dag och andningen är jobbig. Skelettet värker, höfterna ilar och värker, ryggen blir tyngd, händer + armar + ben + fötter domnar och svullnar, illamående kommer och går, det är svårt att andas och man måste just under natten gå på toaletten en gång i timmen typ. Man kan inte dra ner på vätsketillförseln heller, dels för att man såklart är törstig men också för att vätskeansamlingarna i armar och ben blir värre då. Att sova är nästan omöjligt men idag, som en skänk från ovan, har jag lyckats sova några timmar..! När jag gick upp idag kände jag mig lite som en ny människa, hehe. Gud, vad lite sömn kan göra så mycket - helt otroligt! :D
Nä, nu ska jag väl gå och göra lite annat men ville bara ge er en liten uppdatering av den stora dagen hittills. ;)
